pysselkaoset

Det där med privatliv, det är en sällsynt livsstil. Att hålla sig utanför sociala medier, inte läsa bloggar och bara existera. Önskar jag kunde stänga av oftare och bara återgå till att förhålla sig till nuet. Men så dras man till bekräftelsen, att vara någon i denna gigantiska värld av kommunikation. Jag vill ju vara någon, visa att jag upptäckt ny musik på spotify. Ta fantastiska bilder och leva ett rikt vardgasliv där mina statusuppdateringar berättar om träning, pepparkaksbak och mitt harmoniska familjeliv.

Jag är glad och oroad för denna utveckling. Glad att kunna följa mina vänner där hemma från Oslo och känna mig nära dem. Glad att det finns möjlighet för utbyte av tankar och kreativitet. Oroad är jag av existentiella skäl.
Om jag inte syns någonstans finns jag då? Vem kan bekräfta mig i skogen, utan dator och en "gilla" knapp?
Vi vill ju visa det bästa av oss här, de finaste kläderna, det renaste hemmet och det mest genomtänkta resonemangen. Det skapar föreställningar om ett gott liv som inte alltid är så gott.

Jag vill ha mer ärlighet,  mer erkännanden. Jag vill att vi ska uppmuntra varandra till att vara lite slappa och pruttiga i soffan en dag, erkänna vår svartsjuka. Skriva när vi brände vid alla pannkakor och misslyckades med Lailas fucking cupcakes. För ingen är sin blogg, sin facebooksida eller spotifylista. Det är bara valda delar.