pysselkaoset

Titta här gott folk så mycket det grönskar på nätet. Jädra fin uppfinning det där intranätet ändå.
Jag vill ju bli grönare och även lite skönare och det är visst väldigt enkelt, ett klick så kan jag få tusentals tips
på

www.ekoshoppa.se

och vill jag ha lite inspiration och köpa lite kläder kan jag skutta vidare till underbara Lilly of the valley och njuta.

www.lillyofthevalley.se


å alla fina bloggar sen... vilka människor! Här är ett par exempel på fantastiska inspiratörer:

http://www.ecochiclifestyle.se/

http://www.lyckobacken.se/

http://hippihaxan.se/

http://notbuying.blogspot.com/


Vi är påväg mot något bra ... eller ja det finns hopp iallafall
Hallelulja

Att hitta meningen, att förverkliga sig själv och ”förtjäna” sin plats här på jorden... Det är tungt, med all världens filosofi på axlarna, alla normer för hur just ett skandinaviskt svenssonliv för en blond kvinna på 26år ska se ut. Jag faller ofta offer för mig själv, och min tolkning av andras värderingar av hur jag ska och bör vara.  Helt idiotiskt och meningslöst. Jag har slösat år på att tänka tankar som håller mig tillbaka. Det är lite fånigt att jag själv har hindrat mig från att vara mig själv. Däremot har jag lärt mig kämpa mot. Det är en ständig process.  Det handlar om att mota negativa tankemönster i dörren hela tiden.

Några konkreta exempel:

I relationen:
Tänk om han lämnar mig?. Undra om han hade det bättre med sitt ex? Jag är inte tillräckligt intressant, tänk om han träffar någon ny? Jag borde skippa mysbrallan och gå mer i negligè...

Spola ner skiten, tankarna är det dåliga självförtroendets röst, som letar efter saker att ömka sig i. Det kan nämligen gå så illa att den där rösten till slut kväver kärleken. Förödande om man låter det växa. Min partner är ju tillsammans med mig för att jag är jag, i mysbralla eller inte. Med mina korkade tankar och mina bättre tankar. Precis som jag älskar honom och hela hans väsen.

På jobbet:
Tänk om de kommer på mig? Att jag egentligen är jättedålig? Mina arbetskollegor har så mycket mer pondus. Jag vågar inte stå upp för mig, det blir så mycket tjafs. Jag vill inte skapa dålig stämning. Jag sväljer och går vidare. De har säkert rätt ändå.

Det är ingen enkel sak att det ligger i ens personlighet att vara snäll och diplomatisk och samtidigt kunna ryta ifrån när någon sätter sig på en. Jag har fortfarande inte lyckats även om jag är medveten. Det är bara att hela tiden upprepa för sig själv: Jag gör så gott jag kan, och jag har rätt att ta plats och komma med synpunkter. Jag behöver inte vara den glada och hjälpsamma hela tiden.

Vid spegeln:
Usch om denna dåliga hud kunde bli bättre någon gång. Mitt hår är visst väldigt tunt, och vinterråttgrått har det blivit. Å se på kroppen, denna svampiga rumpa och dessa dallriga lår. Jag står inte ut! Om jag bara fick gjort något med håret, om jag bara hade råd till en ny garderob och träningskort... då skulle jag bli lycklig och självsäker. Men nu är jag bara jag. Grå, eländig och dallrig


En ständig kamp det där med utseende. Det spelar ingen roll säger en del. Men nog gör det, det då det är mer fokus på utseende än någonsin. Jag är värd ett nobelpris i tankekraft den dag jag står i spegeln, osminkad och ruffsig och tänker: I would fuck me! Jag känner mig ännu inte bekväm i det där nakna jaget som ser tillbaka på mig om morgonen. Men jag vet att det jag behöver göra för att komma dit är att ta hand om mig själv. Njuta av att bli utmattad och svettig efter ett träningspass. Vårda min kropp innifrån och ut.. Inte läsa och knarka skönhetsindustri i bloggar, tidningar och program. Klä mig och pynta mig i det jag känner mig fin i. Göra det jag blir glad av. Då vet jag att jag är vacker i mig själv vilket är det absolut viktigaste.

Vi bor omgivna av många vackra och färglada hus. Det är lite av ett vardagsnöje att vandra grannkvarteren runt och tjuvkika på hus och dess innehavare. Annat är det i kärnan av Oslo. Där är allt grått, högt med vassa kanter och det har aldrig gjort en människa glad. Det är min fasta övertygelse.

Jag och Espen har varit på söndagspromenad och bevittnat årets första solnedgång.
Vi blev glada och upprymda för vi hade glömt hur det kändes.


Nu är jag inte speciellt upprymd längre. Det är stopp i vasken och jag ägnar mig åt lite fåfänga tankar. Jag tycker mina kläder är så trötta och trista, å ja håret det är en historia för sig det med...
Bara att bomba sig själv med "jag är snygg" afirmationer.

Jag är en romantiker i själ och hjärta, i svagare och stormiga skeden i livet så är lyrik och prosa en trösterik tillgång. Det skrivs som bäst när livet är på sitt yttersta antingen i det svartaste mörka eller det ljusaste vita.
Genomgår man en inre storm av tankar är just en kort känslosprängd dikt lätt att ta till sig innan tankarna stormar vidare.

Bäst är de texter som hittar till en precis i rätt tid. En sådan dikt fick jag av min kära pappa en gång när jag var lite vilsen och osäker. Dikten heter Steget av Kent Andersson. Den sitter på vår anslagstavla och så fort jag går vilse i mig själv läser jag den.

Igår blev det ett långt arbetspass med kontraster. På dagen var jag på skidskola med barnehagen på Holmenkollen, på kvällen prövade jag och vara en tålmodig och lugn skötare på gammelhemmet (det gick sådär).
Men nu... å underbara fredag och jag har stugan för mig själv. Massa svensk webbtv och ni vet... fredagskomelugnet. Vi nordbor vet hur man njuter fredagar inte sant?

då är det stökigt överallt. Det är så jag arbetar, feberivrigt ja nästan maniskt yr saxar och färg, papper och allsköns verktyg över hela hemmet. Jag är rädd att släppa taget om inspirationen för den svalnar väldigt snabbt under den där självkritiska blicken.




Det gäller och lura sig själv innan domaren hinner fram. Nu idag tänkte jag jobba vidare med denna trio. De blev inte alls som jag tänkt mig, ganska tråkiga faktiskt. De ger iallafall en färgklick i sovrummet så länge.



to be continued...

Våren 2011 är fortfarande en evighet bort. Även om solen lyste upp allt fint och fult som vintern gömt så fick jag ta mig en stor kopp kaffe för att orka gå ut idag. Jag har blivit så hiskeligt hemkär.
I väntan på våren så finns det blommor.



Tulpaner som tar bort fokus från skitiga fönsterrutor, och så en liten krukväxt i en strumpa. Det blev egentligen ganska fult, och Espen tyckte det var onödigt att jag klippte hål, den var visst ny. Jag är beredd att hålla med- Men nog är det en blomma och den är fin i all sin enkelhet.

Jag är mycket glad i saker, det är en av mina största laster.
Det är inte så lätt, jag lockas ju hela tiden åt det vackra.
När någonting är gratis och vackert ja då mår jag gott må ni tro!
Denna vackra litografi hittade jag på ett gratisbord på en gata på väg hem från jobb. Jag blev väldigt glad, ungefär som när man hittar en gammal godis i fickan.

Jag och min betänksamhet sitter här i soffan efter att ha läst herr Sculmans inlägg om facebook. Han pratar om en kvinnas rop på hjälp ut i etern, den andra världen som nästan blivit lika stor som den fysiskt existerande. 
En värld som speglar denna så väl.  En ung flicka vill ha hjälp, hennes ord är tydliga  ”Tog alla mina piller, är död snart, hej då allihopa”. Inte en av hennes tusen "vänner" bröt barriären och agerade in i verkligheten. 

Det känns aldrig helt på riktigt när man sitter vid en skärm och ser en sådan liten rad mellan alla andra rader av "tränat", "börjar bli förkyld", "ätit mammas äppelkaka".  Man scrollar och sväljer sitt kaffe.
Sociala medier har blivit ett eget samhälle.  det är bara det att saker som etiska värdringar, hövlighet och civilkurage halkar efter. Det sociala spelet är av en helt annan art. Kommunikation består mer av ord än av verkliga samtal. I varandras röster kan man avläsa känslor, det är lättare att förstå och man får omedelbar respons. När vi pratar via text så sitter vi ensamma och tolkar. Samma mening kan läsas olika beroende på vad man lägger in i det.  Så när är det egentligen vi förstår varandra helt och fullt? Kan vi numera vara helt klara på det vi säger till varandra är riktigt?
Vårt textspråk är ett virrvarr av humoristiska anspelningar, vardagsbabbel, ord för att framställa sig på mest fördelaktiga sätt. Vi pratar inte ofta från hjärtat och när vi gör det kan vi inte räkna med att andra kan se skillnad.
Hade jag sett den meningen på min vägg i fejjan så hade jag trott att det var ett försök att skämta, sarkasm mot vardagen eller något i den stilen.  Det är en sorlig historia, men en början till debatt. 
Hur ser medmännsklighet ut i våra nya artificiella liv? När ska vi reagera och bryta genom varandras skärmar?

Idag är huvudnyheten på norsk radio huruvida man kan undvika s.k avokadoolyckor. Tydligen är det många som skadar sig när det försöker ta ut kärnan med kniv. Nu går nrk dagsnytt ut med rådet om att använda sked vid avlägsnandet. Efter en hjärtskärande intervju med en kvinna som råkat komma åt ett blodkärl och fick sy ett par stygn blev jag ordentligt omskakad. Om man inte ens är trygg när man ska öppna världens mest fredliga "fruktgrönsak" när är man det då?  Tänk om de bara låtit detta passera obemärkt förbi, som om det inte gjorde något att vi skär oss i händerna i vår brist på bildning. Tänk på vad det skulle kunna leda till???
Hur många skulle inte gå runt i det norska samhället med skamliga avokadoärr?

Tack för informationssamhället!
Tack!

Jullovet försvann i ett enda hujj. Med mat, familj, flams, trams, vackra vänner, bubblig julmust och ljuvliga drömmar. Jag blev på något vis helt utömd av allt att jag glömde bort pysslet, att skriva och producera.

Mitt nya år är inte precis krispigt, snarare dammigt och febersvettigt.
Men det skiter jag i. Detta året ska bli ett ärligt och bra år. Jag kommer säkert vara ledsen och osäker, arg, irriterad, ful och småtjock, men också vacker, lycklig, pirrig, barnslig, rörd och en massa andra saker. Jag tänker fokusera lite extra på att lyssna. Jag behöver lyssna mer på allt möjligt, på människor, på mig själv, på alla små fina ljud som jag inte hör för att jag inte lyssnar. Det går nog ihop med närvaron i livet. Lyssna och vara närvarande det blir årets ledord.