pysselkaoset

Att hitta meningen, att förverkliga sig själv och ”förtjäna” sin plats här på jorden... Det är tungt, med all världens filosofi på axlarna, alla normer för hur just ett skandinaviskt svenssonliv för en blond kvinna på 26år ska se ut. Jag faller ofta offer för mig själv, och min tolkning av andras värderingar av hur jag ska och bör vara.  Helt idiotiskt och meningslöst. Jag har slösat år på att tänka tankar som håller mig tillbaka. Det är lite fånigt att jag själv har hindrat mig från att vara mig själv. Däremot har jag lärt mig kämpa mot. Det är en ständig process.  Det handlar om att mota negativa tankemönster i dörren hela tiden.

Några konkreta exempel:

I relationen:
Tänk om han lämnar mig?. Undra om han hade det bättre med sitt ex? Jag är inte tillräckligt intressant, tänk om han träffar någon ny? Jag borde skippa mysbrallan och gå mer i negligè...

Spola ner skiten, tankarna är det dåliga självförtroendets röst, som letar efter saker att ömka sig i. Det kan nämligen gå så illa att den där rösten till slut kväver kärleken. Förödande om man låter det växa. Min partner är ju tillsammans med mig för att jag är jag, i mysbralla eller inte. Med mina korkade tankar och mina bättre tankar. Precis som jag älskar honom och hela hans väsen.

På jobbet:
Tänk om de kommer på mig? Att jag egentligen är jättedålig? Mina arbetskollegor har så mycket mer pondus. Jag vågar inte stå upp för mig, det blir så mycket tjafs. Jag vill inte skapa dålig stämning. Jag sväljer och går vidare. De har säkert rätt ändå.

Det är ingen enkel sak att det ligger i ens personlighet att vara snäll och diplomatisk och samtidigt kunna ryta ifrån när någon sätter sig på en. Jag har fortfarande inte lyckats även om jag är medveten. Det är bara att hela tiden upprepa för sig själv: Jag gör så gott jag kan, och jag har rätt att ta plats och komma med synpunkter. Jag behöver inte vara den glada och hjälpsamma hela tiden.

Vid spegeln:
Usch om denna dåliga hud kunde bli bättre någon gång. Mitt hår är visst väldigt tunt, och vinterråttgrått har det blivit. Å se på kroppen, denna svampiga rumpa och dessa dallriga lår. Jag står inte ut! Om jag bara fick gjort något med håret, om jag bara hade råd till en ny garderob och träningskort... då skulle jag bli lycklig och självsäker. Men nu är jag bara jag. Grå, eländig och dallrig


En ständig kamp det där med utseende. Det spelar ingen roll säger en del. Men nog gör det, det då det är mer fokus på utseende än någonsin. Jag är värd ett nobelpris i tankekraft den dag jag står i spegeln, osminkad och ruffsig och tänker: I would fuck me! Jag känner mig ännu inte bekväm i det där nakna jaget som ser tillbaka på mig om morgonen. Men jag vet att det jag behöver göra för att komma dit är att ta hand om mig själv. Njuta av att bli utmattad och svettig efter ett träningspass. Vårda min kropp innifrån och ut.. Inte läsa och knarka skönhetsindustri i bloggar, tidningar och program. Klä mig och pynta mig i det jag känner mig fin i. Göra det jag blir glad av. Då vet jag att jag är vacker i mig själv vilket är det absolut viktigaste.