pysselkaoset

Timmavis med kaffedrickning och jazz på radion.
Livet är gott i dag, meget meget godt!

200 gram hel mandel
100 gram socker
60 gram vatten
1 vaniljstång
1 tesked smör

1. Sätt ugnen på 180 grader. Strö ut mandlarna i en form och Rosta mandeln i varm ugn cirka 10 minuter tills de är gyllenbruna
2. Koka upp socker, vatten och vaniljstången i en kastrull cirka 10 minuter, till 120 grader. Använd gärna en termometer för att kontrollera.
3. Tillsätt de varma mandlarna och rör tills sockret dör (alltså vitnar och blir klumpigt). Fortsätt röra så kommer sockret att smäta igen.
4. När allt socker är smält igen och mandlarna gyllenbruna ska smöret tillsättas. Blanda ut det väl och lägg sedan ut mandlarna direkt på ett oljad plåt. Plocka isär dem medan de fortfarande är varma.
5. Servera som dom är eller rulla dem tunt i smält choklad.

Femton barn i åldrarna 1-5 är en sann utmaning. Femton små, trettio händer och en massa vilja. Tålmodighet och en sann låga för de små liven är det som krävs. Kanske jag har det, kanske inte.  Min reaktion på dagen blev två timmars sömn och en halv flaska vin med en god vän.
Jag tror jag är mer till min rätt bland gammelt folk, är så mycket barn själv. Det är inte bra egenskaper hos en pedagog. Då ska man sätta gränser, tala tyst och kunna många barnsånger.


Men oj vad de är söta i sina små ull underställ och rosiga vinterkinder =)

Det där med privatliv, det är en sällsynt livsstil. Att hålla sig utanför sociala medier, inte läsa bloggar och bara existera. Önskar jag kunde stänga av oftare och bara återgå till att förhålla sig till nuet. Men så dras man till bekräftelsen, att vara någon i denna gigantiska värld av kommunikation. Jag vill ju vara någon, visa att jag upptäckt ny musik på spotify. Ta fantastiska bilder och leva ett rikt vardgasliv där mina statusuppdateringar berättar om träning, pepparkaksbak och mitt harmoniska familjeliv.

Jag är glad och oroad för denna utveckling. Glad att kunna följa mina vänner där hemma från Oslo och känna mig nära dem. Glad att det finns möjlighet för utbyte av tankar och kreativitet. Oroad är jag av existentiella skäl.
Om jag inte syns någonstans finns jag då? Vem kan bekräfta mig i skogen, utan dator och en "gilla" knapp?
Vi vill ju visa det bästa av oss här, de finaste kläderna, det renaste hemmet och det mest genomtänkta resonemangen. Det skapar föreställningar om ett gott liv som inte alltid är så gott.

Jag vill ha mer ärlighet,  mer erkännanden. Jag vill att vi ska uppmuntra varandra till att vara lite slappa och pruttiga i soffan en dag, erkänna vår svartsjuka. Skriva när vi brände vid alla pannkakor och misslyckades med Lailas fucking cupcakes. För ingen är sin blogg, sin facebooksida eller spotifylista. Det är bara valda delar. 

Jag ligger i soffan och utövar fysisk aktivitet med vänsterhanden till och från påsen med salta pinnar.
Hoho det är inte alls så pyssligt och mysigt här nu som jag vill ge sken utav. Det är fredag. Jag har intorkad disk från igår och en oren toalett.

Dags att torka av saltet från fingrarna och fredagsmysa på ett städat och vuxet vis.

En vän som följt med mig i alla år. Min älskade tvätthög, ständigt växande, stolt och porös

Tänker omhulda klapparna i år med saker som går att använda vidare.Man kan t.ex slå in i en fin julig kökshanduk eller som här på bilden där jag förvandlat konservburkar med lite decoupage, servetter och fina papper. Passar bra att ge bort kaffe, te, choklad eller varför inte en hyacint i?
 

När jag städade sist, då var jag sådär lite miljölat som jag tidigare pratat om. Det är långt till avfallstationen och det är istid här, valet att stanna inne var en självklarhet. Jag spenderade istället hela förmiddagen med att organisera om mitt skafferi. Nu har jag alla bakingredienser i olika burkar, märkta och uppradade, redo att locka mig till bak. Jag har härmat alla proffsbakare. Härma är bra gott folk. Ur det kan man sedan skapa något eget som någon annan kan härma.



/ Johanna