pysselkaoset

Nu blir det bildkavalkad så det smäller om det. Igår var nämligen fotografen här och tog bilder inför försäljningen.
Å jag tror aldrig i mitt liv att jag har haft det så fint hemma. Det är en fröjd att vandra runt i detta blomstrande rena hem. Men nog längtar jag lite efter våra röriga bokhyllor, och hemtrevliga pilliplock som skvallrar om oss och vad vi är för typer. Småstök ger en charmig karaktär åt hemmet, medan en stökig diskbänk och en ytterst använd toalett är osmakligt och skrämmer bort gäster.

Nåja, slutsnackat för denna gång. Nu ska ni få se vardagsrummet/köket.

Ibland glömmer jag vad det är som finns framför mig. Tankarna är långt borta vid horisonten och bygger städer medan kroppen sitter kvar i ett sammanhang som jag glömt. Jag vill vill vill så mycket som bara den i en vuxens kvinnas liv med en liten flickas otålighet. Då är det kanske tur att det då och då kommer vindar och hämtar hem mig till den där kroppen.  Vips så ser ögonen igen, vips förstår jag att just jag, Johanna Jenny Jeppsson lever i ett kärleksfullt förhållande fullt med drömmar och förhoppnningar, att det är jag som har ett arbete jag älskar och ska få komma tillbaka till, att det är jag och min gosse som har ett ställe att bo tills de där drömmarna springer ifatt.  Det är bara att vakna, sträcka på sig och ta in all härlighet.

Jag ville bara visa er en vacker men sakta döende byggnad som ligger vid en älv där jag brukar gå.
Det vore allt för trist att flytta här ifrån och inte ha något minne utav det. Det finns så mycket fantasi och historia bakom alla de där mystiska fönstren. Det bara står där nu, vackert och sårat.









Det har en sådan speciell skönhet, ni vet som sorgekransar vid en kista, som det sista lövet på ett vintertrött träd, en omfamning av två som inte ska mötas på en lång, lång tid. En sällsynt vemodig skönhet som inte snubblar över en så ofta. Som väl är, det hade mitt skönhetstörstande väsen inte klarat av.

Vi renoverar för vi ska sälja lägenheten här i Oslo. Det är direkt sinneshälsofarligt. Just nu kan jag inte skilja på matbord, renoveringsbänk eller klädförvaring. Det är en världslig sak egentligen men jag blir som tokig. Jag är en skönhetstörstande brutta och utan skönhet blir jag en ganska oskön typ. Små irriterad, med taskig hygien och noll känsla för humor. En sån där typ som sprider noll positiv energi och kräver enormt mycket tillbaka.
I renoveringsuniversumet är det jag och Espen, alltså tar jag allt det goa han har och ger honom skit i gengälld.
Stackars arma man!





ps. vi diskar på toaletten... systrar och bröder jag längtar efter ett kök!

Idag har jag nästan glömt att jag är svensk.
Det här med firing av nationaldag är något jag skall börja med, var så säker!
Jag lade mig med barndomspirret i magen igår och tänka sig det har varit kvar där hela dagen.

Arla morgon begav vi oss till en Vår Frelsers kyrkogård där många norska storheter tagit sin sista vila. Idag var det dags att hedra dem med tal och musik. Kultureliten var där, vi var där. Alla som räknades var där, döda som levande.En i mängden var doldisen Henrik Wergeland. Han har tydligen skrivit lite och kämpat för frihet. Det gratulerade vi honom för.



Sedan styrde vi kosan till en gata där det tydligen skulle engangeras lite festligheter...


 
Människor flaggade helt vilt... vad var detta? Fotbolls vm eller melodifestivalen?
Nej... någon slags markering för friheten och befrielsen från Sverige. Jag blev lite konfunderad...
min logiska inlevelseförmåga kunde inte komma fram till en enda anledning till att det var ett vidare klokt beslut.



Strax därefter glömde jag min skepsis och såg istället på alla de små hjärtegullen i små uniformer och högtidskläder. Mitt hjärta dog lite av att se så mycket spets och krås busa runt och viffta med flagg.






Vi blev tvungna att ha picnic för att lugna mina nerver lite.
Den söta Ingrid Marie stod för nationalromantisk skönsång, vin och delikata ostar.
Det blev jag väldigt förtjust i.



Dessvärre väntade nya uppdrag på oss. Lunch hos gossens fina föräldrar.
Jag blev helt utmattad av all god mat jag fick mig till skänks. Jag började längta till
en vanlig hederlig middagsvil...



Men nej, det bar av till Eidsvoll fortare än jag hann säga "Gratulerer med dagen"
där hade det visst skrivits grundlag efter befrielsen. Jag ville göra myteri och kräva Norge tillbaka. 
Landet har ju så många goda kvaliteter som jag kan ha nytta av. Jag skulle precis dra ut huvudströmbrytaren för en kristen kör som hade hakat upp sig på en vers då en enorm trötthet kom över mig. Mitt euforiska tillstånd hade tagit slut, bumbibärssaften var uppdrucken och dunderhonugen slutslickad.
Vi åkte hem och återgick till det vanliga.

Tack Norge för en fantastisk dag!

Nationaldagsfirandet i Oslo smygstartade idag då hela gårdsplanen vid jobbet fylldes av skolbarn med norska flaggor och finkläder.  Vi körde ut alla gammla, de sjöngs stolta sånger om Norge och tanterna vifftade och hoade högre än ungarna. Sen när det blev dags för glass blev det kalabalik, vem ska ha först? Barnen såklart.., men det var det delade meningar om i seniorgruppen. Efter en timmes tid med avtorkning av glassglaserade händer körde vi in alla igen och allt blev som vanligt.

Imorgon är det på riktigt, då ska jag låtsas vara norsk. Ta min alldeles egna norrman under armen och trycka i mig så mycket korv och glass att jag inte kan få ur mig ett endaste: God syttende mai!

13år och en massa sprudlande nya känslor och så kommer herr Di Caprio i Titanic och lägger ribban.

Jag har haft en massiv ordtorka i en månads tid, men igårkväll kom de tillbaka tillsammans med ett efterlängtat vårregn. Vet ni, egentligen mår jag väldigt bra av att skriva, speciellt när min lilla och fina läsarskara ger mig så fin respons. Men ibland tar det stopp och allt som hamnar i skrift låter som plagiat av floskler och grått vardagsliv och det vill jag inte förmedla. Jag vill sprudla när jag skriver, det är det som är det roliga.
 
Fast ni kanske vill ha mig i nöd och lust? Då får jag minsann skärpa mig och uppfylla mina äktenskapliga plikter. Det är ju trots allt ett givande och tagande även här i den virituella vänskapsmiljön.

Tack goa ni för att ni stannde när jag var borta.
Nu flyger vi mot sommaren, horisonten och allt ljus vi kommer tanka upp med.