pysselkaoset

Jag är förbaskat glad att denna skjorta inte ville passa sin förra ägare längre och flyttade till Fretex för att sedan flytta till mig för 60 riksdaler. Skjortor är väldans bra för svullna stackars pms dagar eller "min gosse har bakat bröd och jag måste provsmaka halva limpan" dagar. 
Nu kan jag istället tänka såhär:

- Tjohoo vad mjuk jag har blivit runt lilla magen, dags att använda snyggskjortan :)

Det är gott och få indikationer på att man väljer lite rätt här i livet. Har precis lyssnat på Tendens i P1. Temat var om konsumtion gör en lycklig med tanke på de rådande omständigheterna kring vår planet.
Visst är det så att vi bygger vår indentitet på saker omkring oss, visar vilka vi är genom kläder, böckerna i bokhyllan och de semestrar vi väljer men vem är man utan sina saker?
Gud bevars, att konsumera är en så stor del av vår kultur nuförtin. Det är som den där viskande dimman i Ronja Rövardotter... som lockar och pockar på att vi ska följa med. Kom med och bli något du också, vi ska skapa dig!
Ni kan tro att jag har lyssnat på den där dimman. Ja, jag har rent av varit långt nere i träsket och försatt mig i en dålig ekonomisk situation och ljugit för personer i min närhet om min konsumtion. Det är det där klassiska... att söka flyktigt välbefinnande utan egentligen ta tag i kärnan. Tur att jag hade en sådan där "birkkraft" som drog upp mig innan det blev försent.  Jag vill så gärna leva på ett sätt jag kan stå för och jag väljer att göra det för jorden.
Den tanken känns så rätt och befriande. Ni ska veta att jag inte är någon renlevnadsmänniska i speciellt mycket men jag ändrar och får nya vanor hela tiden.

Det gror en länktan i mig att få gräva, fixa och få saker att växa. Jag vill ner i marken, så frön, skörda och känna den inre tillfredställelse av att kunna överleva även om matleveranserna till ica slutar att komma. Jag vill ingå i naturen igen, inte gå ut och titta på den. Och jag vill göra det nu!
Det här med lägenhet, staden och komersen det ger bara en slags oro. Ett brus som aldrig stängs av, en meningslös ström av tomma intryck. Jag vill lära mig att odla på naturens premisser.
Igår började jag. Här i lilla kojjan, för det är alltid i kojjor som de största drömslotten skissas upp.
Målet är att bli självförsörjande på basilika och chilipeppar. 
(chilipepparn vet jag inte helt om jag känner ett trängande behov utav, men ändån det är kul om jag får den att växa)

Men så är jag av den tron att man ska säga något när man har något man vill ha sagt. Jag har föredragit att bo under en filt i det senaste, bläddra i vackra böcker och vara helt uttryckslös. Men så vips vaknar jag till liv och ruskar om mitt trötta huvud. Det är många som orkar ge mig positiva ord var dag genom olika uttrycksformer. Saker som gör en levnadsglad och leende.  Ibland är jag en tyst gladhetstjuv som smyger omkring och bara suger åt mig, men jag vill vara en gladhetsgivare också. 
Jag lovar att jag ska vara det så mycket som mitt väsen orkar. Men som sagt mina ord kommer när de vill.
De blir aldrig så bra när jag försöker slentrianskriva.

Det börjar tidigt på morgonen i vaktrummet. Chefen och söta sköterskan är civilklädda.Jag viskar till min svenska bundsförvant vad i hela friden det är som sker. De ser så trötta och fårade ut i sina omsorgsarbetar ansikten som om de jobbat ett par dygnspass . De ska visst bara observera idag. Jag nickar och låtsas att jag vet vad hon menar. Häller upp en kopp kaffe och försöker stänga av kören av klagosång om underbemanning och trötta tider.  Svarar med glada anrop när jag blir tilldelad lite extra arbetsuppgifter. Så börjar dagen. Chefen och söta sköterskan sitter knäpptysta i varsin vrå av köket där alla boende samlas för att inta dagens måltider. Då och då tittar de upp från viktiga protokoll, granskar med sina observerande ögon och skriver krumelurer med sina pennor. Ingen vet riktigt vad de gör där men alla känner på sig att det är läge att framstå på sitt bästa. De gamle för sig så gott de kan, nickar artigt åt varandra. Ingen oro, ingen irritation, ingen som ropar efter mamma. Personalstyrkan är förvirrad, ingen vet inte riktigt hur man tacklar sånt därnt krumelurande och klurande. Stämningen blir mig övermäktig och jag gör diskreta pruttljud när jag spritsar grädde på den kulinariska coctailfrukten. Vad i attsingen är det som sker med oss?Jag undrar just hur de där krumelurerna ser ut? Och hur de nu ska förvandlas till bättre omsorg. Men nog var det lite kul ändå. Det kändes som att delta i ett skådespel.

Johanna – i rollen som ”den närvarande och egangerade samariten”

i filmatiseringen av ”Skriet från dödens väntrum”.

(det skadar inte att få lite press på sig ibland, det kan ju hända att man gör något bra J)

Tidig morgon. Idag är Oslo grått och snötungt. Jag vaknade mycket tidigt med en känsla av att jag glömt bort något betydelsefullt. Det var visst bloggen,  min egen anslagstavla i cyberrymden. Jag tänker att det är dumt att jag inte skrivit på ett tag, att jag mister läsare och får börja om på nytt. Fast samtidigt är det lite skönt, när livet drar i en såpass mycket att man glömmer av sig. Pappa är här och förgyller med sin positiva närvaro. Han är den mest positiva väsen jag känner, han är liksom konstant på disneyland. Hur gör han tänker jag? Vad är hans knep?75års idogt arbete i självutveckling?

(Egentligen så sitter jag här och smyger med ett helvetiskt pmshumör .  Och hur empatiska gossen och farsan än är så räcker det inte till. Det går inte att få en medkännande blick av en karl för den saken hur man än försöker.)
Mina kära medsystrar hur har ni det idag?