pysselkaoset

Det börjar tidigt på morgonen i vaktrummet. Chefen och söta sköterskan är civilklädda.Jag viskar till min svenska bundsförvant vad i hela friden det är som sker. De ser så trötta och fårade ut i sina omsorgsarbetar ansikten som om de jobbat ett par dygnspass . De ska visst bara observera idag. Jag nickar och låtsas att jag vet vad hon menar. Häller upp en kopp kaffe och försöker stänga av kören av klagosång om underbemanning och trötta tider.  Svarar med glada anrop när jag blir tilldelad lite extra arbetsuppgifter. Så börjar dagen. Chefen och söta sköterskan sitter knäpptysta i varsin vrå av köket där alla boende samlas för att inta dagens måltider. Då och då tittar de upp från viktiga protokoll, granskar med sina observerande ögon och skriver krumelurer med sina pennor. Ingen vet riktigt vad de gör där men alla känner på sig att det är läge att framstå på sitt bästa. De gamle för sig så gott de kan, nickar artigt åt varandra. Ingen oro, ingen irritation, ingen som ropar efter mamma. Personalstyrkan är förvirrad, ingen vet inte riktigt hur man tacklar sånt därnt krumelurande och klurande. Stämningen blir mig övermäktig och jag gör diskreta pruttljud när jag spritsar grädde på den kulinariska coctailfrukten. Vad i attsingen är det som sker med oss?Jag undrar just hur de där krumelurerna ser ut? Och hur de nu ska förvandlas till bättre omsorg. Men nog var det lite kul ändå. Det kändes som att delta i ett skådespel.

Johanna – i rollen som ”den närvarande och egangerade samariten”

i filmatiseringen av ”Skriet från dödens väntrum”.

(det skadar inte att få lite press på sig ibland, det kan ju hända att man gör något bra J)