pysselkaoset

Att vara på utfärd i de dagar som kallas livet är krångligt. När du når fram till det du längtat efter slås man inte sällan av tomhet. Därefter bryts kanske vissa mönster för att ersättas av nya och så längtar man bort och iväg mot något stort, större än det som redan finns där och omsluter dig. Nu talar jag inte om religion utan självutveckling och drömmar. Jag har hållt på så länge nu. Hittat en ny väg, tröttnat och vänt tillbaka för att ta av på nästa. Det är en inneboende rastlöshet jag har svårt att bli kvitt.  

Det är tur att jag har en flytt att avstöka, en sommar att leka av mig på och en ny lägenhet att anlägga ett hem i. Därefter när jag inrett ett stort, härligt kreativt rum vill jag utveckla mitt skrivande.Jag vet inte hur, men jag vill skriva mer än det dutteliduttandet jag håller på med nuförtin. Det finns miljoner känslor där ute som behöver luftas. Jag vill skriva om svåra saker som att erkänna sina svagheter och återvinna styrka, jag vill avslöja och klottra på allt det perfekta för att det är så mycket mörkt och jobbigt bakom. Jag vill sätta ord på det, föra den lilla människans talan i den stora kalla världen. Man kan kalla det hybris, för ord har det sats på känslor i alla tider men nu är jag nyfiken på att pröva mina. Jag hoppas att jag kan göra något bra av den där rastlösheten istället för att låta den styra mig.

Det blir alltså sommarens stora utmaning att utveckla ordkonsten. Med min kära uppmuntrande skara läsare så känner jag ett spirande mod.

Tack ni varma och givmilda, ni ger mig så mycket!

Nu är det full fart framåt. Som när man cyklar ner för en väldigt brant backe med benen utsprättande, håret som ett fartstreck och en kjol upplåst i ansiktet. Det är som det är, med packning, jobbning och en och annan liten kyss däremellan. Normaliteten kommer i skymundan. Vilket bjuder på en del smaskiga och smutsiga hemligheter. Nu kommer de ut i ljuset i all sin exulisivitet.

Smuts nummer ett:
tre veckors lakan, mjuka och inrymmande  doftminnen från svettiga sommarnätter och
trötta arbetarfötter.

nummer två: det absoluta associala tillvaron. Energi och omtanke för nära och kära är borta.
Det är bara mej, mej, mej och lite Espen. Jag bloggar inte för exmpel, jag skriver bara dagbok om mig själv.
Jag planerar hur jag ska lägga upp dagarna så att det blir mest bekvämt för Mig. Ni som ändå tycker om mig och uppskattar min vänskap vill jag bara säga...  jag kommer att köpa tillbaka er tillgivenhet när jag återkommer till mitt högavlönade arbete på dagcentret. 

nummer tre: Tjuvåkande. Jag, den präktige samhällsmedborgaren har tagit helt av. Jag plankar på bussen heela tiden. De adrenalinpumpande åkturerna gör mig hög på känslan av att kanske bli upptäckt. Det tar mig tillbaka till min gränslösa ungdom då jag ägde världen. Föresten kostar det 40spänn att färdas 2 km med okända mäns kroppsbehåring kittlandes i näsan och en skönsjungande kör av diverse högröstade små ligister i öronen. 

nummer fyra: Miljömarodör. Det här bär mig emot att skriva men i slutspurten av flyttar blir jag en jävul mot miljön. Jag sorterar inte ett skit och proppar min kropp med miljarders med E:n. Det är som och gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Det känns smutsigt ända in i själen.

Hur har ni det? Tvättar ni er bakom öronen och läser aftonbönen varje kväll?


/ Johanna 
-Allt annat än ren och ordnad