pysselkaoset

Nu har det studdsat tankar kors och tvärs. Har haft en vän jag inte sett på allt för länge på kökssoffesnack.  Det här med att träffa likasinnade människor och dela en stunds samhörighet i hur det är att ha röriga mångtänkande hjärnor skall inte undervärderas.  Nu känner jag mig neutraliserad. Det ger sådan energi, att bli påmind om att tokeriet finns i oss alla. Det är bara att somliga är bättre på att dölja det, andra som jag själv kan helt enkelt inte hålla det inkappslat.

Nu är det brådis, för jag har fullt upp att annlägga världens vackraste kryddträdgård iallafall på pappret.

God afton!

Efter en lång oförklarlig frånvaro dammar jag härmed av mitt lilla krypin i cyberspace.
Här följer en kort historia:

I början av denna sommar flyttade jag och min Espen från Oslo tillbaka till min hemstad Falkenberg. Efter mycket bärande upp och ner, kors och tvärs och upp igen gjorde vi oss hemmastadda i vår nya lägenhet . Hela faderullan med hemkommandet, nybyggandet och renässans på arbetet tog all min tid i anspråk. Det tog ett tag att foga samman en gammal miljö med ett jag som varit i Oslo och surrat runt ett år. Det tog också lång tid att bli såpass avslappnad att kreativiteten kunde sippra fram och vilja komma till uttryck igen. Nu är den här och jag börjar känna igen mig själv.

Jag hoppas att mina ord kan göra lite gott för er, och att ni vill delta i mitt livs största projekt hitills. Nämligen levandet i en alldeles egen mjölnarstuga med en kollosalt massa trädgård till.

Häng på för nu blir det åka av!

Nu blir det bildkavalkad så det smäller om det. Igår var nämligen fotografen här och tog bilder inför försäljningen.
Å jag tror aldrig i mitt liv att jag har haft det så fint hemma. Det är en fröjd att vandra runt i detta blomstrande rena hem. Men nog längtar jag lite efter våra röriga bokhyllor, och hemtrevliga pilliplock som skvallrar om oss och vad vi är för typer. Småstök ger en charmig karaktär åt hemmet, medan en stökig diskbänk och en ytterst använd toalett är osmakligt och skrämmer bort gäster.

Nåja, slutsnackat för denna gång. Nu ska ni få se vardagsrummet/köket.

Vi renoverar för vi ska sälja lägenheten här i Oslo. Det är direkt sinneshälsofarligt. Just nu kan jag inte skilja på matbord, renoveringsbänk eller klädförvaring. Det är en världslig sak egentligen men jag blir som tokig. Jag är en skönhetstörstande brutta och utan skönhet blir jag en ganska oskön typ. Små irriterad, med taskig hygien och noll känsla för humor. En sån där typ som sprider noll positiv energi och kräver enormt mycket tillbaka.
I renoveringsuniversumet är det jag och Espen, alltså tar jag allt det goa han har och ger honom skit i gengälld.
Stackars arma man!





ps. vi diskar på toaletten... systrar och bröder jag längtar efter ett kök!

Nationaldagsfirandet i Oslo smygstartade idag då hela gårdsplanen vid jobbet fylldes av skolbarn med norska flaggor och finkläder.  Vi körde ut alla gammla, de sjöngs stolta sånger om Norge och tanterna vifftade och hoade högre än ungarna. Sen när det blev dags för glass blev det kalabalik, vem ska ha först? Barnen såklart.., men det var det delade meningar om i seniorgruppen. Efter en timmes tid med avtorkning av glassglaserade händer körde vi in alla igen och allt blev som vanligt.

Imorgon är det på riktigt, då ska jag låtsas vara norsk. Ta min alldeles egna norrman under armen och trycka i mig så mycket korv och glass att jag inte kan få ur mig ett endaste: God syttende mai!

Det gror en länktan i mig att få gräva, fixa och få saker att växa. Jag vill ner i marken, så frön, skörda och känna den inre tillfredställelse av att kunna överleva även om matleveranserna till ica slutar att komma. Jag vill ingå i naturen igen, inte gå ut och titta på den. Och jag vill göra det nu!
Det här med lägenhet, staden och komersen det ger bara en slags oro. Ett brus som aldrig stängs av, en meningslös ström av tomma intryck. Jag vill lära mig att odla på naturens premisser.
Igår började jag. Här i lilla kojjan, för det är alltid i kojjor som de största drömslotten skissas upp.
Målet är att bli självförsörjande på basilika och chilipeppar. 
(chilipepparn vet jag inte helt om jag känner ett trängande behov utav, men ändån det är kul om jag får den att växa)

Idag är jag lat och smart. Jag orkade inte släpa mig iväg till källsoteringen så därför kikade jag mig lite omkring i jakt på en lösning. I pysselhyllan rådde en obekväm stämmning av kaos. Följaktligen forsatte jag i gårdagens spår med pappersrester som inte blivit bortplockade. 
Jag kallar manicken "pennställ på tråd"

Nu har jag pysslat så pappersklippet yrt och klistret klibbat vid allt möjligt. 

 Först tömde jag alla våra tändsticksaskar 

Sen plockade jag fram lite vackra panduropapper

Hokus pokus filiokus, tjolahopptjolahej så blev det en smyckesförvaringsgrej

Att förvara de minsta juvelerna i...

Det är en uppgiven känsla... att ligga brevid gossen och lyssna till hans sömn och vara klarvaken.
Jag vill ju så väldigt gärna bara sova och koppla av. Sådana nätter är det enda som hjälper att sy.
Datorn är inte bra.. för då slår man på dagaktivitetshjärnan.
Nej, ett stilla syprojekt under en ensam lampas sken... händer som arbetar och tankar som fokuserar just på det där lilla projektet, och nästa stygn. Då blir jag sömning igen efter ett tag om jag inte envist ska slutföra saken jag började på.

Sista sömnlösa natt blev det ett hårband. En räddning för mitt livlösa barr dessa hopplösa vinterdagar.

då är det stökigt överallt. Det är så jag arbetar, feberivrigt ja nästan maniskt yr saxar och färg, papper och allsköns verktyg över hela hemmet. Jag är rädd att släppa taget om inspirationen för den svalnar väldigt snabbt under den där självkritiska blicken.




Det gäller och lura sig själv innan domaren hinner fram. Nu idag tänkte jag jobba vidare med denna trio. De blev inte alls som jag tänkt mig, ganska tråkiga faktiskt. De ger iallafall en färgklick i sovrummet så länge.



to be continued...

Våren 2011 är fortfarande en evighet bort. Även om solen lyste upp allt fint och fult som vintern gömt så fick jag ta mig en stor kopp kaffe för att orka gå ut idag. Jag har blivit så hiskeligt hemkär.
I väntan på våren så finns det blommor.



Tulpaner som tar bort fokus från skitiga fönsterrutor, och så en liten krukväxt i en strumpa. Det blev egentligen ganska fult, och Espen tyckte det var onödigt att jag klippte hål, den var visst ny. Jag är beredd att hålla med- Men nog är det en blomma och den är fin i all sin enkelhet.