pysselkaoset

Det är en uppgiven känsla... att ligga brevid gossen och lyssna till hans sömn och vara klarvaken.
Jag vill ju så väldigt gärna bara sova och koppla av. Sådana nätter är det enda som hjälper att sy.
Datorn är inte bra.. för då slår man på dagaktivitetshjärnan.
Nej, ett stilla syprojekt under en ensam lampas sken... händer som arbetar och tankar som fokuserar just på det där lilla projektet, och nästa stygn. Då blir jag sömning igen efter ett tag om jag inte envist ska slutföra saken jag började på.

Sista sömnlösa natt blev det ett hårband. En räddning för mitt livlösa barr dessa hopplösa vinterdagar.