pysselkaoset

Exet och jag har gått på promenad rakt in i efterkrigstiden. Ni vet, när allt är genomarbetat hundra gånger och känslorna är i balans så att kan man mötast igen och rent av vara vänner. Det är storartat att sådana tider kan komma. Att det överhuvudtaget går att få till efter allt blödande.

Imorse satt jag och Espen en lång stund och drack kaffet i långsamma lyckliga klunkar och kände på de lätta i livet. Det är helg, vi ska packa för att snart tillbringa resten av vår evighet i VÅR kvarnstuga.

Alldeles nyss klickade jag hem en hemlighet och lyssnade på nyfunnen vacker musik på dödlig hög volym. Det är höst och om några minuter ska vi hem och äta pappas nybakta äppelkaka.

Allt är frid och fröjd och ibland som idag har jag vett att njuta av det.

Igår så många bullar att jag skäms rakt in i min egen lagomsjäl och konstigt nog har harmhackspetten hållit sig borta så att jag fått frid om natten.  Förr tänkte jag alltid att jag ska frossa och vräka i mig godsaker när jag blir gammal, för vem orkar hålla på med snygg och duktighets hets då? Men i verkligheten när man blir gammal ja då smakar ingenting längre, och man får vara glad om den där grårosa näringsdrycken glider ner.
Alltså äter jag saker jag tycker är gott ofta, aptit och livsnjutning är inget att skjuta på framtiden.
Däremot är det den där första bullen den godaste, så även den första klunken vin. Viss njutning tål att väntas på och ska avsmakas i små doser för att komma mest till sin rätt.Det är svårt att lära sig för en som har svårt att se nyttan med att njuta i lagom doser.