pysselkaoset

Exet och jag har gått på promenad rakt in i efterkrigstiden. Ni vet, när allt är genomarbetat hundra gånger och känslorna är i balans så att kan man mötast igen och rent av vara vänner. Det är storartat att sådana tider kan komma. Att det överhuvudtaget går att få till efter allt blödande.

Imorse satt jag och Espen en lång stund och drack kaffet i långsamma lyckliga klunkar och kände på de lätta i livet. Det är helg, vi ska packa för att snart tillbringa resten av vår evighet i VÅR kvarnstuga.

Alldeles nyss klickade jag hem en hemlighet och lyssnade på nyfunnen vacker musik på dödlig hög volym. Det är höst och om några minuter ska vi hem och äta pappas nybakta äppelkaka.

Allt är frid och fröjd och ibland som idag har jag vett att njuta av det.

Igår så många bullar att jag skäms rakt in i min egen lagomsjäl och konstigt nog har harmhackspetten hållit sig borta så att jag fått frid om natten.  Förr tänkte jag alltid att jag ska frossa och vräka i mig godsaker när jag blir gammal, för vem orkar hålla på med snygg och duktighets hets då? Men i verkligheten när man blir gammal ja då smakar ingenting längre, och man får vara glad om den där grårosa näringsdrycken glider ner.
Alltså äter jag saker jag tycker är gott ofta, aptit och livsnjutning är inget att skjuta på framtiden.
Däremot är det den där första bullen den godaste, så även den första klunken vin. Viss njutning tål att väntas på och ska avsmakas i små doser för att komma mest till sin rätt.Det är svårt att lära sig för en som har svårt att se nyttan med att njuta i lagom doser.

Att vara på utfärd i de dagar som kallas livet är krångligt. När du når fram till det du längtat efter slås man inte sällan av tomhet. Därefter bryts kanske vissa mönster för att ersättas av nya och så längtar man bort och iväg mot något stort, större än det som redan finns där och omsluter dig. Nu talar jag inte om religion utan självutveckling och drömmar. Jag har hållt på så länge nu. Hittat en ny väg, tröttnat och vänt tillbaka för att ta av på nästa. Det är en inneboende rastlöshet jag har svårt att bli kvitt.  

Det är tur att jag har en flytt att avstöka, en sommar att leka av mig på och en ny lägenhet att anlägga ett hem i. Därefter när jag inrett ett stort, härligt kreativt rum vill jag utveckla mitt skrivande.Jag vet inte hur, men jag vill skriva mer än det dutteliduttandet jag håller på med nuförtin. Det finns miljoner känslor där ute som behöver luftas. Jag vill skriva om svåra saker som att erkänna sina svagheter och återvinna styrka, jag vill avslöja och klottra på allt det perfekta för att det är så mycket mörkt och jobbigt bakom. Jag vill sätta ord på det, föra den lilla människans talan i den stora kalla världen. Man kan kalla det hybris, för ord har det sats på känslor i alla tider men nu är jag nyfiken på att pröva mina. Jag hoppas att jag kan göra något bra av den där rastlösheten istället för att låta den styra mig.

Det blir alltså sommarens stora utmaning att utveckla ordkonsten. Med min kära uppmuntrande skara läsare så känner jag ett spirande mod.

Tack ni varma och givmilda, ni ger mig så mycket!

Nu är det full fart framåt. Som när man cyklar ner för en väldigt brant backe med benen utsprättande, håret som ett fartstreck och en kjol upplåst i ansiktet. Det är som det är, med packning, jobbning och en och annan liten kyss däremellan. Normaliteten kommer i skymundan. Vilket bjuder på en del smaskiga och smutsiga hemligheter. Nu kommer de ut i ljuset i all sin exulisivitet.

Smuts nummer ett:
tre veckors lakan, mjuka och inrymmande  doftminnen från svettiga sommarnätter och
trötta arbetarfötter.

nummer två: det absoluta associala tillvaron. Energi och omtanke för nära och kära är borta.
Det är bara mej, mej, mej och lite Espen. Jag bloggar inte för exmpel, jag skriver bara dagbok om mig själv.
Jag planerar hur jag ska lägga upp dagarna så att det blir mest bekvämt för Mig. Ni som ändå tycker om mig och uppskattar min vänskap vill jag bara säga...  jag kommer att köpa tillbaka er tillgivenhet när jag återkommer till mitt högavlönade arbete på dagcentret. 

nummer tre: Tjuvåkande. Jag, den präktige samhällsmedborgaren har tagit helt av. Jag plankar på bussen heela tiden. De adrenalinpumpande åkturerna gör mig hög på känslan av att kanske bli upptäckt. Det tar mig tillbaka till min gränslösa ungdom då jag ägde världen. Föresten kostar det 40spänn att färdas 2 km med okända mäns kroppsbehåring kittlandes i näsan och en skönsjungande kör av diverse högröstade små ligister i öronen. 

nummer fyra: Miljömarodör. Det här bär mig emot att skriva men i slutspurten av flyttar blir jag en jävul mot miljön. Jag sorterar inte ett skit och proppar min kropp med miljarders med E:n. Det är som och gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Det känns smutsigt ända in i själen.

Hur har ni det? Tvättar ni er bakom öronen och läser aftonbönen varje kväll?


/ Johanna 
-Allt annat än ren och ordnad

Ibland glömmer jag vad det är som finns framför mig. Tankarna är långt borta vid horisonten och bygger städer medan kroppen sitter kvar i ett sammanhang som jag glömt. Jag vill vill vill så mycket som bara den i en vuxens kvinnas liv med en liten flickas otålighet. Då är det kanske tur att det då och då kommer vindar och hämtar hem mig till den där kroppen.  Vips så ser ögonen igen, vips förstår jag att just jag, Johanna Jenny Jeppsson lever i ett kärleksfullt förhållande fullt med drömmar och förhoppnningar, att det är jag som har ett arbete jag älskar och ska få komma tillbaka till, att det är jag och min gosse som har ett ställe att bo tills de där drömmarna springer ifatt.  Det är bara att vakna, sträcka på sig och ta in all härlighet.

Jag ville bara visa er en vacker men sakta döende byggnad som ligger vid en älv där jag brukar gå.
Det vore allt för trist att flytta här ifrån och inte ha något minne utav det. Det finns så mycket fantasi och historia bakom alla de där mystiska fönstren. Det bara står där nu, vackert och sårat.









Det har en sådan speciell skönhet, ni vet som sorgekransar vid en kista, som det sista lövet på ett vintertrött träd, en omfamning av två som inte ska mötas på en lång, lång tid. En sällsynt vemodig skönhet som inte snubblar över en så ofta. Som väl är, det hade mitt skönhetstörstande väsen inte klarat av.

Idag har jag nästan glömt att jag är svensk.
Det här med firing av nationaldag är något jag skall börja med, var så säker!
Jag lade mig med barndomspirret i magen igår och tänka sig det har varit kvar där hela dagen.

Arla morgon begav vi oss till en Vår Frelsers kyrkogård där många norska storheter tagit sin sista vila. Idag var det dags att hedra dem med tal och musik. Kultureliten var där, vi var där. Alla som räknades var där, döda som levande.En i mängden var doldisen Henrik Wergeland. Han har tydligen skrivit lite och kämpat för frihet. Det gratulerade vi honom för.



Sedan styrde vi kosan till en gata där det tydligen skulle engangeras lite festligheter...


 
Människor flaggade helt vilt... vad var detta? Fotbolls vm eller melodifestivalen?
Nej... någon slags markering för friheten och befrielsen från Sverige. Jag blev lite konfunderad...
min logiska inlevelseförmåga kunde inte komma fram till en enda anledning till att det var ett vidare klokt beslut.



Strax därefter glömde jag min skepsis och såg istället på alla de små hjärtegullen i små uniformer och högtidskläder. Mitt hjärta dog lite av att se så mycket spets och krås busa runt och viffta med flagg.






Vi blev tvungna att ha picnic för att lugna mina nerver lite.
Den söta Ingrid Marie stod för nationalromantisk skönsång, vin och delikata ostar.
Det blev jag väldigt förtjust i.



Dessvärre väntade nya uppdrag på oss. Lunch hos gossens fina föräldrar.
Jag blev helt utmattad av all god mat jag fick mig till skänks. Jag började längta till
en vanlig hederlig middagsvil...



Men nej, det bar av till Eidsvoll fortare än jag hann säga "Gratulerer med dagen"
där hade det visst skrivits grundlag efter befrielsen. Jag ville göra myteri och kräva Norge tillbaka. 
Landet har ju så många goda kvaliteter som jag kan ha nytta av. Jag skulle precis dra ut huvudströmbrytaren för en kristen kör som hade hakat upp sig på en vers då en enorm trötthet kom över mig. Mitt euforiska tillstånd hade tagit slut, bumbibärssaften var uppdrucken och dunderhonugen slutslickad.
Vi åkte hem och återgick till det vanliga.

Tack Norge för en fantastisk dag!

13år och en massa sprudlande nya känslor och så kommer herr Di Caprio i Titanic och lägger ribban.

Jag har haft en massiv ordtorka i en månads tid, men igårkväll kom de tillbaka tillsammans med ett efterlängtat vårregn. Vet ni, egentligen mår jag väldigt bra av att skriva, speciellt när min lilla och fina läsarskara ger mig så fin respons. Men ibland tar det stopp och allt som hamnar i skrift låter som plagiat av floskler och grått vardagsliv och det vill jag inte förmedla. Jag vill sprudla när jag skriver, det är det som är det roliga.
 
Fast ni kanske vill ha mig i nöd och lust? Då får jag minsann skärpa mig och uppfylla mina äktenskapliga plikter. Det är ju trots allt ett givande och tagande även här i den virituella vänskapsmiljön.

Tack goa ni för att ni stannde när jag var borta.
Nu flyger vi mot sommaren, horisonten och allt ljus vi kommer tanka upp med.

Det är gott och få indikationer på att man väljer lite rätt här i livet. Har precis lyssnat på Tendens i P1. Temat var om konsumtion gör en lycklig med tanke på de rådande omständigheterna kring vår planet.
Visst är det så att vi bygger vår indentitet på saker omkring oss, visar vilka vi är genom kläder, böckerna i bokhyllan och de semestrar vi väljer men vem är man utan sina saker?
Gud bevars, att konsumera är en så stor del av vår kultur nuförtin. Det är som den där viskande dimman i Ronja Rövardotter... som lockar och pockar på att vi ska följa med. Kom med och bli något du också, vi ska skapa dig!
Ni kan tro att jag har lyssnat på den där dimman. Ja, jag har rent av varit långt nere i träsket och försatt mig i en dålig ekonomisk situation och ljugit för personer i min närhet om min konsumtion. Det är det där klassiska... att söka flyktigt välbefinnande utan egentligen ta tag i kärnan. Tur att jag hade en sådan där "birkkraft" som drog upp mig innan det blev försent.  Jag vill så gärna leva på ett sätt jag kan stå för och jag väljer att göra det för jorden.
Den tanken känns så rätt och befriande. Ni ska veta att jag inte är någon renlevnadsmänniska i speciellt mycket men jag ändrar och får nya vanor hela tiden.

Det börjar tidigt på morgonen i vaktrummet. Chefen och söta sköterskan är civilklädda.Jag viskar till min svenska bundsförvant vad i hela friden det är som sker. De ser så trötta och fårade ut i sina omsorgsarbetar ansikten som om de jobbat ett par dygnspass . De ska visst bara observera idag. Jag nickar och låtsas att jag vet vad hon menar. Häller upp en kopp kaffe och försöker stänga av kören av klagosång om underbemanning och trötta tider.  Svarar med glada anrop när jag blir tilldelad lite extra arbetsuppgifter. Så börjar dagen. Chefen och söta sköterskan sitter knäpptysta i varsin vrå av köket där alla boende samlas för att inta dagens måltider. Då och då tittar de upp från viktiga protokoll, granskar med sina observerande ögon och skriver krumelurer med sina pennor. Ingen vet riktigt vad de gör där men alla känner på sig att det är läge att framstå på sitt bästa. De gamle för sig så gott de kan, nickar artigt åt varandra. Ingen oro, ingen irritation, ingen som ropar efter mamma. Personalstyrkan är förvirrad, ingen vet inte riktigt hur man tacklar sånt därnt krumelurande och klurande. Stämningen blir mig övermäktig och jag gör diskreta pruttljud när jag spritsar grädde på den kulinariska coctailfrukten. Vad i attsingen är det som sker med oss?Jag undrar just hur de där krumelurerna ser ut? Och hur de nu ska förvandlas till bättre omsorg. Men nog var det lite kul ändå. Det kändes som att delta i ett skådespel.

Johanna – i rollen som ”den närvarande och egangerade samariten”

i filmatiseringen av ”Skriet från dödens väntrum”.

(det skadar inte att få lite press på sig ibland, det kan ju hända att man gör något bra J)

Jag har haft röriga åsikter kring det här med traditioner. Under tonåren var jag tjurig och principfast. Allt var bara köpfest för affärerna och skapade ångest och måsten för medborgarna. Sedan blev jag hux flux vuxen, eller jag försökte leka att jag var det. Då blev jag högtidsnazi.  Julen skulle vara pompös, årsdagar med kärleken romantiska och innerliga, födelsedagar skulle firas och alla hjärtans dag skulle digna av gelehjärtan och rosor.
Det var inte heller så vidare bra, för ingen dag levde ju någonsin upp till den utopi jag skapat i mitt huvud.
Nu är jag ännu lite mer vuxen och börjar hitta ett slags avslappnat mellanting.
Det är viktigt med markeringar här i livet, små milstolpar att se fram emot. Det ger en viss trygghet med något återkommande trevligt. En liten semla på fastlagstisdagen, extra go mat på alla hjärtans dag eller lite champange till fredagen för att man har överlevt en helvetisk vecka. Å födelsedagar, det är bra grejer, en egen dag för att fira att man är i livet. Jag blev uppvaktad med en ljuvligt litet rosenträd i fredags så idag är det min tur ;)
Ha en riktigt fin och hjärtlig dag allesamman, ta vara på era hjärtan!

Jag är så innerligt förtjust i barnböcker. De är svåra att skriva för de kräver sådan enkelhet, ord som inte ska krånglas till för att göra littraturvetarna glada och bilder som rymmer hela världar.
De böcker som är skrivna just för barnet inom oss, av någon som minns hur det var är de bästa.

Jill Barklems Björnbärsstigen är ett sådant exempel. Hennes teckningar om mössens liv och förehavanden på Björnbärsstigen är helt underbara! Jag tycker fortfarande det är roligt att smyga in på barnavdelningen på Falkenbergs bibliotek, hämta boken och slinka in i den tysta lässalen. Så sitter jag en stund och myser och minns tillbaka till lillJohannas storhetstid :)



Sedan har vi Mamma Mu, världens bästa ko!
tecknad av allas vår folkära Sven Nyqvist, skriven av Jujja och Tomas Wieslander.
Dessa böcker har jag upptäckt som vuxen. Ibland behöver jag nämligen Mamma Mu för att bli
sådär "koigt" glad.




Nalle Puh, alltså orginalversionen av A.A Milne.
Ett klyftigt verk som tillokmed gripit tag i hjödartänkarnas förvirrade hjärtan.
Som barn är boken fin, som vuxen: en påminnelse om tillkrånglandet av det enkla.

"Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en. "

"Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre."

"Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting."

-Nalle Puh

 

Det där med hemma.
Idag ska jag hem till Falkenberg. Hem är alltid i hjärtat den karga lilla staden vid havet. Så sömnig på vintern med de vilda havet och de vindpinade karla träden, så extatiskt om sommaren... en plats i evigheten. Där dygnen är oändligt långa och byborna glada, bruna och lyckliga. 

Jag skulle önska mig en persona som var mer nyfiken på omvärlden, en som anpassade sig efter var ny miljö och skapade hem efter vägen . Så är jag inte. Kanske inte sådär dunderkul att komma på det efter att man tagit sina förhoppningar och drömmar för att pröva lyckan i Oslo. Nog blev det en början i ett fint samboskap men en massiv rollförlust för egot. Det har liksom blivit att jag genom livets vedermödor och glädjeämnen byggt min trygghet och självtillit i mitt arbete (är tjänstledig från mitt jobb på en dagcentral för dementa) och inte minst ynnesten i att ha familj och vänner mycket nära mig. Och så blir man lite liten igen när allt man är inte räknas i stora välrden. Inte kan man söka sig till den där flocken av familj för kaffe och tröst. Nej det blev ett slit... Slit med sig själv, slita lite till och sen är det bara nog. Vi ska flytta tillbaka, jag tar med mig gossen och kommer hem.Sen vill jag tro att det positiva och goda i detta kommer ordna jobb till gossen och en harmonisk tillvaro för oss Hemma i Falkenberg. 
Det måste bara bli så!

Att hitta meningen, att förverkliga sig själv och ”förtjäna” sin plats här på jorden... Det är tungt, med all världens filosofi på axlarna, alla normer för hur just ett skandinaviskt svenssonliv för en blond kvinna på 26år ska se ut. Jag faller ofta offer för mig själv, och min tolkning av andras värderingar av hur jag ska och bör vara.  Helt idiotiskt och meningslöst. Jag har slösat år på att tänka tankar som håller mig tillbaka. Det är lite fånigt att jag själv har hindrat mig från att vara mig själv. Däremot har jag lärt mig kämpa mot. Det är en ständig process.  Det handlar om att mota negativa tankemönster i dörren hela tiden.

Några konkreta exempel:

I relationen:
Tänk om han lämnar mig?. Undra om han hade det bättre med sitt ex? Jag är inte tillräckligt intressant, tänk om han träffar någon ny? Jag borde skippa mysbrallan och gå mer i negligè...

Spola ner skiten, tankarna är det dåliga självförtroendets röst, som letar efter saker att ömka sig i. Det kan nämligen gå så illa att den där rösten till slut kväver kärleken. Förödande om man låter det växa. Min partner är ju tillsammans med mig för att jag är jag, i mysbralla eller inte. Med mina korkade tankar och mina bättre tankar. Precis som jag älskar honom och hela hans väsen.

På jobbet:
Tänk om de kommer på mig? Att jag egentligen är jättedålig? Mina arbetskollegor har så mycket mer pondus. Jag vågar inte stå upp för mig, det blir så mycket tjafs. Jag vill inte skapa dålig stämning. Jag sväljer och går vidare. De har säkert rätt ändå.

Det är ingen enkel sak att det ligger i ens personlighet att vara snäll och diplomatisk och samtidigt kunna ryta ifrån när någon sätter sig på en. Jag har fortfarande inte lyckats även om jag är medveten. Det är bara att hela tiden upprepa för sig själv: Jag gör så gott jag kan, och jag har rätt att ta plats och komma med synpunkter. Jag behöver inte vara den glada och hjälpsamma hela tiden.

Vid spegeln:
Usch om denna dåliga hud kunde bli bättre någon gång. Mitt hår är visst väldigt tunt, och vinterråttgrått har det blivit. Å se på kroppen, denna svampiga rumpa och dessa dallriga lår. Jag står inte ut! Om jag bara fick gjort något med håret, om jag bara hade råd till en ny garderob och träningskort... då skulle jag bli lycklig och självsäker. Men nu är jag bara jag. Grå, eländig och dallrig


En ständig kamp det där med utseende. Det spelar ingen roll säger en del. Men nog gör det, det då det är mer fokus på utseende än någonsin. Jag är värd ett nobelpris i tankekraft den dag jag står i spegeln, osminkad och ruffsig och tänker: I would fuck me! Jag känner mig ännu inte bekväm i det där nakna jaget som ser tillbaka på mig om morgonen. Men jag vet att det jag behöver göra för att komma dit är att ta hand om mig själv. Njuta av att bli utmattad och svettig efter ett träningspass. Vårda min kropp innifrån och ut.. Inte läsa och knarka skönhetsindustri i bloggar, tidningar och program. Klä mig och pynta mig i det jag känner mig fin i. Göra det jag blir glad av. Då vet jag att jag är vacker i mig själv vilket är det absolut viktigaste.

Jag och Espen har varit på söndagspromenad och bevittnat årets första solnedgång.
Vi blev glada och upprymda för vi hade glömt hur det kändes.


Nu är jag inte speciellt upprymd längre. Det är stopp i vasken och jag ägnar mig åt lite fåfänga tankar. Jag tycker mina kläder är så trötta och trista, å ja håret det är en historia för sig det med...
Bara att bomba sig själv med "jag är snygg" afirmationer.