pysselkaoset

Jag är en romantiker i själ och hjärta, i svagare och stormiga skeden i livet så är lyrik och prosa en trösterik tillgång. Det skrivs som bäst när livet är på sitt yttersta antingen i det svartaste mörka eller det ljusaste vita.
Genomgår man en inre storm av tankar är just en kort känslosprängd dikt lätt att ta till sig innan tankarna stormar vidare.

Bäst är de texter som hittar till en precis i rätt tid. En sådan dikt fick jag av min kära pappa en gång när jag var lite vilsen och osäker. Dikten heter Steget av Kent Andersson. Den sitter på vår anslagstavla och så fort jag går vilse i mig själv läser jag den.

Igår blev det ett långt arbetspass med kontraster. På dagen var jag på skidskola med barnehagen på Holmenkollen, på kvällen prövade jag och vara en tålmodig och lugn skötare på gammelhemmet (det gick sådär).
Men nu... å underbara fredag och jag har stugan för mig själv. Massa svensk webbtv och ni vet... fredagskomelugnet. Vi nordbor vet hur man njuter fredagar inte sant?

Jag och min betänksamhet sitter här i soffan efter att ha läst herr Sculmans inlägg om facebook. Han pratar om en kvinnas rop på hjälp ut i etern, den andra världen som nästan blivit lika stor som den fysiskt existerande. 
En värld som speglar denna så väl.  En ung flicka vill ha hjälp, hennes ord är tydliga  ”Tog alla mina piller, är död snart, hej då allihopa”. Inte en av hennes tusen "vänner" bröt barriären och agerade in i verkligheten. 

Det känns aldrig helt på riktigt när man sitter vid en skärm och ser en sådan liten rad mellan alla andra rader av "tränat", "börjar bli förkyld", "ätit mammas äppelkaka".  Man scrollar och sväljer sitt kaffe.
Sociala medier har blivit ett eget samhälle.  det är bara det att saker som etiska värdringar, hövlighet och civilkurage halkar efter. Det sociala spelet är av en helt annan art. Kommunikation består mer av ord än av verkliga samtal. I varandras röster kan man avläsa känslor, det är lättare att förstå och man får omedelbar respons. När vi pratar via text så sitter vi ensamma och tolkar. Samma mening kan läsas olika beroende på vad man lägger in i det.  Så när är det egentligen vi förstår varandra helt och fullt? Kan vi numera vara helt klara på det vi säger till varandra är riktigt?
Vårt textspråk är ett virrvarr av humoristiska anspelningar, vardagsbabbel, ord för att framställa sig på mest fördelaktiga sätt. Vi pratar inte ofta från hjärtat och när vi gör det kan vi inte räkna med att andra kan se skillnad.
Hade jag sett den meningen på min vägg i fejjan så hade jag trott att det var ett försök att skämta, sarkasm mot vardagen eller något i den stilen.  Det är en sorlig historia, men en början till debatt. 
Hur ser medmännsklighet ut i våra nya artificiella liv? När ska vi reagera och bryta genom varandras skärmar?

Idag är huvudnyheten på norsk radio huruvida man kan undvika s.k avokadoolyckor. Tydligen är det många som skadar sig när det försöker ta ut kärnan med kniv. Nu går nrk dagsnytt ut med rådet om att använda sked vid avlägsnandet. Efter en hjärtskärande intervju med en kvinna som råkat komma åt ett blodkärl och fick sy ett par stygn blev jag ordentligt omskakad. Om man inte ens är trygg när man ska öppna världens mest fredliga "fruktgrönsak" när är man det då?  Tänk om de bara låtit detta passera obemärkt förbi, som om det inte gjorde något att vi skär oss i händerna i vår brist på bildning. Tänk på vad det skulle kunna leda till???
Hur många skulle inte gå runt i det norska samhället med skamliga avokadoärr?

Tack för informationssamhället!
Tack!

Jullovet försvann i ett enda hujj. Med mat, familj, flams, trams, vackra vänner, bubblig julmust och ljuvliga drömmar. Jag blev på något vis helt utömd av allt att jag glömde bort pysslet, att skriva och producera.

Mitt nya år är inte precis krispigt, snarare dammigt och febersvettigt.
Men det skiter jag i. Detta året ska bli ett ärligt och bra år. Jag kommer säkert vara ledsen och osäker, arg, irriterad, ful och småtjock, men också vacker, lycklig, pirrig, barnslig, rörd och en massa andra saker. Jag tänker fokusera lite extra på att lyssna. Jag behöver lyssna mer på allt möjligt, på människor, på mig själv, på alla små fina ljud som jag inte hör för att jag inte lyssnar. Det går nog ihop med närvaron i livet. Lyssna och vara närvarande det blir årets ledord.

Timmavis med kaffedrickning och jazz på radion.
Livet är gott i dag, meget meget godt!

Femton barn i åldrarna 1-5 är en sann utmaning. Femton små, trettio händer och en massa vilja. Tålmodighet och en sann låga för de små liven är det som krävs. Kanske jag har det, kanske inte.  Min reaktion på dagen blev två timmars sömn och en halv flaska vin med en god vän.
Jag tror jag är mer till min rätt bland gammelt folk, är så mycket barn själv. Det är inte bra egenskaper hos en pedagog. Då ska man sätta gränser, tala tyst och kunna många barnsånger.


Men oj vad de är söta i sina små ull underställ och rosiga vinterkinder =)

Det där med privatliv, det är en sällsynt livsstil. Att hålla sig utanför sociala medier, inte läsa bloggar och bara existera. Önskar jag kunde stänga av oftare och bara återgå till att förhålla sig till nuet. Men så dras man till bekräftelsen, att vara någon i denna gigantiska värld av kommunikation. Jag vill ju vara någon, visa att jag upptäckt ny musik på spotify. Ta fantastiska bilder och leva ett rikt vardgasliv där mina statusuppdateringar berättar om träning, pepparkaksbak och mitt harmoniska familjeliv.

Jag är glad och oroad för denna utveckling. Glad att kunna följa mina vänner där hemma från Oslo och känna mig nära dem. Glad att det finns möjlighet för utbyte av tankar och kreativitet. Oroad är jag av existentiella skäl.
Om jag inte syns någonstans finns jag då? Vem kan bekräfta mig i skogen, utan dator och en "gilla" knapp?
Vi vill ju visa det bästa av oss här, de finaste kläderna, det renaste hemmet och det mest genomtänkta resonemangen. Det skapar föreställningar om ett gott liv som inte alltid är så gott.

Jag vill ha mer ärlighet,  mer erkännanden. Jag vill att vi ska uppmuntra varandra till att vara lite slappa och pruttiga i soffan en dag, erkänna vår svartsjuka. Skriva när vi brände vid alla pannkakor och misslyckades med Lailas fucking cupcakes. För ingen är sin blogg, sin facebooksida eller spotifylista. Det är bara valda delar. 

Jag ligger i soffan och utövar fysisk aktivitet med vänsterhanden till och från påsen med salta pinnar.
Hoho det är inte alls så pyssligt och mysigt här nu som jag vill ge sken utav. Det är fredag. Jag har intorkad disk från igår och en oren toalett.

Dags att torka av saltet från fingrarna och fredagsmysa på ett städat och vuxet vis.

En vän som följt med mig i alla år. Min älskade tvätthög, ständigt växande, stolt och porös

En ny vecka och en ny blogg! Jag är både spänd och glad över hur detta lilla projekt ska utveckla sig. Min tanke med denna bloggen är först och främst att inspirera och ge tillbaka lite till de bloggar jag läst och beundrat i de tysta.

Det är viktigt att försöka leva efter sina värderingar. Jag har alltid varit en naturvän, men en mycket dålig sådan till tider. Oj, oj så ogenomtänkt jag konsumerat och levt. Ni vet det där klassiska som att panikshoppa innan festkvällen. De gånger då man städat och bara struntat i återvinning och sortering och slängt allt tillsammans bara för att få det rent. För att inte tala om dessa ikeabesök, då man liksom blivit lite besatt och köpt tanken på att allt ska vara nytt, fräscht och så likt katalogen som möjligt. Ogenomtänkt köperi med besk eftersmak.

Det har tagit tid att hitta tillbaka till sina värderingar, tid till att förstå att man faktiskt kan leva och ha det precis som man vill hemma och inte minst i livet. Jag har alltid haft pyssel i mig. Möblerat om i mammas och pappas vardagsrum när jag inte var nöjd. Konsumerat mängder med pysselmaterial på fritids och påbörjat tusentals arbeten som aldrig blivit färdiga. Är inte så speciellt noga ut av mig och när jag kommer på något då blir hela hemmet som bloggnamnet indikerar:
ett stort härligt pysselkaos. Jag är med andra ord en helt vanlig människa, lite stökigare än vissa, lite mer ordningsam än andra. Detta är mitt sätt att dela med mig av åsikter, pyssel, gröna tankar och inspiration.

Lämna gärna era åsikter och tips om en mer miljösnäll vardag. Det är ju i utbyte av tankar som vi utvecklas.
Mer grönt pyssel åt folket!

Varma hälsningar från Johanna