pysselkaoset

Jag och min betänksamhet sitter här i soffan efter att ha läst herr Sculmans inlägg om facebook. Han pratar om en kvinnas rop på hjälp ut i etern, den andra världen som nästan blivit lika stor som den fysiskt existerande. 
En värld som speglar denna så väl.  En ung flicka vill ha hjälp, hennes ord är tydliga  ”Tog alla mina piller, är död snart, hej då allihopa”. Inte en av hennes tusen "vänner" bröt barriären och agerade in i verkligheten. 

Det känns aldrig helt på riktigt när man sitter vid en skärm och ser en sådan liten rad mellan alla andra rader av "tränat", "börjar bli förkyld", "ätit mammas äppelkaka".  Man scrollar och sväljer sitt kaffe.
Sociala medier har blivit ett eget samhälle.  det är bara det att saker som etiska värdringar, hövlighet och civilkurage halkar efter. Det sociala spelet är av en helt annan art. Kommunikation består mer av ord än av verkliga samtal. I varandras röster kan man avläsa känslor, det är lättare att förstå och man får omedelbar respons. När vi pratar via text så sitter vi ensamma och tolkar. Samma mening kan läsas olika beroende på vad man lägger in i det.  Så när är det egentligen vi förstår varandra helt och fullt? Kan vi numera vara helt klara på det vi säger till varandra är riktigt?
Vårt textspråk är ett virrvarr av humoristiska anspelningar, vardagsbabbel, ord för att framställa sig på mest fördelaktiga sätt. Vi pratar inte ofta från hjärtat och när vi gör det kan vi inte räkna med att andra kan se skillnad.
Hade jag sett den meningen på min vägg i fejjan så hade jag trott att det var ett försök att skämta, sarkasm mot vardagen eller något i den stilen.  Det är en sorlig historia, men en början till debatt. 
Hur ser medmännsklighet ut i våra nya artificiella liv? När ska vi reagera och bryta genom varandras skärmar?