pysselkaoset

Jag är ett romantiskt väsen, jag tror på kärleken, den rätte och livslånga äktenskap. Jag tror inte att alla människor bär på samma tro eller ens samma önskan om det där gamla förlegade dravlet. Men vissa är av sådan karaktär och jag är en utav dem. Däremot är det kanske lite svårare i dessa dagar ty kärleken blir ibland lite slarvigt behandlad, som en förbrukningsvara, en hyrd maskeradkostym som är spännande ungfär så lång tid det tar för ett tomtebloss att brinna ut. Jag vet inte helt vad det grejar sig om. Är de allt för många val som förvirrar? Är det allt för många krav på att allt ska vara som det där gnistrande tomteblosset hela tiden som liksom drar ut allt det fina. Gud bevars det finns långvariga döda relationer... det mest ledsamma tillståndet av dem alla. Kan inte tänka mig en ensamhet värre än att dela sitt liv med en gammal kolhög där elden sedan länge brunnit ut.
I de fallen är det bäst att försöka vandra ensam om man har kraften och möjligheten till det. Livet kan vara så mycket svårare än att skriva att det borde vara si eller så det är jag smärtsamt medveten om.

För att återgå till min romantiska livsåskådning som i perioder vippat över till att bli något cynisk så skulle jag vilja uttrycka en slags sorg för de utdöende kärleksbrevens tid. Är det en föråldrad sed som övergått till ömma fylle sms och små hjärtan på facebookväggen? Jag gjorde ett fatalt misstag under min "Jane Austin" utbildning genom att få rosaskimmrande förhoppningar kring att få motaga ett kärleksbrev. Det är inte det att jag helt lidit avsaknad av romantik i livet då man kan få den sortens kärlekshandlingar på en massa olika vis. Men kärleksbrev är ändå en utav de fullkomligaste och innerligaste ömhetsbetygelsen jag kan tänka mig. En människa som blottar sitt väsen, slänger bort sin stolthet och med sin egen darriga hand överför sina innersta känslor i en penna och ut i det svartaste passionerade bläcket... Och nog har jag skrivit kärleksbrev både sorgliga och passionerade, lakerade med tårar och parfym. Men de har liksom aldrig besvarats trots att jag varit noga med att plita ner avsändare och adress. Och nog har jag fått små lappar med "fråga chans" och kryssrutor för ja och nej, vilket i sig är en rar liten ömhetsbetygelse. Men de där totala blottandet av en annas själ det har jag aldrig fått mig till livs (åtminstone inte i sökta uttrycksform). Är kärleksbrevskrivarna utdöda? Snälla käraste ni, säg att det inte är så