Exet och jag har gått på promenad rakt in i efterkrigstiden. Ni vet, när allt är genomarbetat hundra gånger och känslorna är i balans så att kan man mötast igen och rent av vara vänner. Det är storartat att sådana tider kan komma. Att det överhuvudtaget går att få till efter allt blödande.

Imorse satt jag och Espen en lång stund och drack kaffet i långsamma lyckliga klunkar och kände på de lätta i livet. Det är helg, vi ska packa för att snart tillbringa resten av vår evighet i VÅR kvarnstuga.

Alldeles nyss klickade jag hem en hemlighet och lyssnade på nyfunnen vacker musik på dödlig hög volym. Det är höst och om några minuter ska vi hem och äta pappas nybakta äppelkaka.

Allt är frid och fröjd och ibland som idag har jag vett att njuta av det.

Igår så många bullar att jag skäms rakt in i min egen lagomsjäl och konstigt nog har harmhackspetten hållit sig borta så att jag fått frid om natten.  Förr tänkte jag alltid att jag ska frossa och vräka i mig godsaker när jag blir gammal, för vem orkar hålla på med snygg och duktighets hets då? Men i verkligheten när man blir gammal ja då smakar ingenting längre, och man får vara glad om den där grårosa näringsdrycken glider ner.
Alltså äter jag saker jag tycker är gott ofta, aptit och livsnjutning är inget att skjuta på framtiden.
Däremot är det den där första bullen den godaste, så även den första klunken vin. Viss njutning tål att väntas på och ska avsmakas i små doser för att komma mest till sin rätt.Det är svårt att lära sig för en som har svårt att se nyttan med att njuta i lagom doser.

Nu har det studdsat tankar kors och tvärs. Har haft en vän jag inte sett på allt för länge på kökssoffesnack.  Det här med att träffa likasinnade människor och dela en stunds samhörighet i hur det är att ha röriga mångtänkande hjärnor skall inte undervärderas.  Nu känner jag mig neutraliserad. Det ger sådan energi, att bli påmind om att tokeriet finns i oss alla. Det är bara att somliga är bättre på att dölja det, andra som jag själv kan helt enkelt inte hålla det inkappslat.

Nu är det brådis, för jag har fullt upp att annlägga världens vackraste kryddträdgård iallafall på pappret.

God afton!

Idag ska vi skriva kontrakt och sen har vi köpt oss en dröm. Det läskiga med drömmar som slår in är att verkligheten möter upp dem och den är inte alltid lika vacker. Det bubblar säkert av överraskningar i det där huset,  rör som sprutar, källan som blir till en pool och tak som lutar. Men jag tror vi är redo. Jag vill ta itu med sådana saker.  Jag vill skapa ett eget hem med Espen. Ett hem är fullt med vardag och tankar på isolering och packningar men också skit under naglarna, morgonkaffe på egna förstukvisten och städdisco på högsta volym (bara för att det inte finns någon närliggande granne som man kan irriteras).

Det är hisnande när livet tar en tydlig rikting.

Efter en lång oförklarlig frånvaro dammar jag härmed av mitt lilla krypin i cyberspace.
Här följer en kort historia:

I början av denna sommar flyttade jag och min Espen från Oslo tillbaka till min hemstad Falkenberg. Efter mycket bärande upp och ner, kors och tvärs och upp igen gjorde vi oss hemmastadda i vår nya lägenhet . Hela faderullan med hemkommandet, nybyggandet och renässans på arbetet tog all min tid i anspråk. Det tog ett tag att foga samman en gammal miljö med ett jag som varit i Oslo och surrat runt ett år. Det tog också lång tid att bli såpass avslappnad att kreativiteten kunde sippra fram och vilja komma till uttryck igen. Nu är den här och jag börjar känna igen mig själv.

Jag hoppas att mina ord kan göra lite gott för er, och att ni vill delta i mitt livs största projekt hitills. Nämligen levandet i en alldeles egen mjölnarstuga med en kollosalt massa trädgård till.

Häng på för nu blir det åka av!

Att vara på utfärd i de dagar som kallas livet är krångligt. När du når fram till det du längtat efter slås man inte sällan av tomhet. Därefter bryts kanske vissa mönster för att ersättas av nya och så längtar man bort och iväg mot något stort, större än det som redan finns där och omsluter dig. Nu talar jag inte om religion utan självutveckling och drömmar. Jag har hållt på så länge nu. Hittat en ny väg, tröttnat och vänt tillbaka för att ta av på nästa. Det är en inneboende rastlöshet jag har svårt att bli kvitt.  

Det är tur att jag har en flytt att avstöka, en sommar att leka av mig på och en ny lägenhet att anlägga ett hem i. Därefter när jag inrett ett stort, härligt kreativt rum vill jag utveckla mitt skrivande.Jag vet inte hur, men jag vill skriva mer än det dutteliduttandet jag håller på med nuförtin. Det finns miljoner känslor där ute som behöver luftas. Jag vill skriva om svåra saker som att erkänna sina svagheter och återvinna styrka, jag vill avslöja och klottra på allt det perfekta för att det är så mycket mörkt och jobbigt bakom. Jag vill sätta ord på det, föra den lilla människans talan i den stora kalla världen. Man kan kalla det hybris, för ord har det sats på känslor i alla tider men nu är jag nyfiken på att pröva mina. Jag hoppas att jag kan göra något bra av den där rastlösheten istället för att låta den styra mig.

Det blir alltså sommarens stora utmaning att utveckla ordkonsten. Med min kära uppmuntrande skara läsare så känner jag ett spirande mod.

Tack ni varma och givmilda, ni ger mig så mycket!

Nu är det full fart framåt. Som när man cyklar ner för en väldigt brant backe med benen utsprättande, håret som ett fartstreck och en kjol upplåst i ansiktet. Det är som det är, med packning, jobbning och en och annan liten kyss däremellan. Normaliteten kommer i skymundan. Vilket bjuder på en del smaskiga och smutsiga hemligheter. Nu kommer de ut i ljuset i all sin exulisivitet.

Smuts nummer ett:
tre veckors lakan, mjuka och inrymmande  doftminnen från svettiga sommarnätter och
trötta arbetarfötter.

nummer två: det absoluta associala tillvaron. Energi och omtanke för nära och kära är borta.
Det är bara mej, mej, mej och lite Espen. Jag bloggar inte för exmpel, jag skriver bara dagbok om mig själv.
Jag planerar hur jag ska lägga upp dagarna så att det blir mest bekvämt för Mig. Ni som ändå tycker om mig och uppskattar min vänskap vill jag bara säga...  jag kommer att köpa tillbaka er tillgivenhet när jag återkommer till mitt högavlönade arbete på dagcentret. 

nummer tre: Tjuvåkande. Jag, den präktige samhällsmedborgaren har tagit helt av. Jag plankar på bussen heela tiden. De adrenalinpumpande åkturerna gör mig hög på känslan av att kanske bli upptäckt. Det tar mig tillbaka till min gränslösa ungdom då jag ägde världen. Föresten kostar det 40spänn att färdas 2 km med okända mäns kroppsbehåring kittlandes i näsan och en skönsjungande kör av diverse högröstade små ligister i öronen. 

nummer fyra: Miljömarodör. Det här bär mig emot att skriva men i slutspurten av flyttar blir jag en jävul mot miljön. Jag sorterar inte ett skit och proppar min kropp med miljarders med E:n. Det är som och gå och lägga sig utan att borsta tänderna. Det känns smutsigt ända in i själen.

Hur har ni det? Tvättar ni er bakom öronen och läser aftonbönen varje kväll?


/ Johanna 
-Allt annat än ren och ordnad

Nu blir det bildkavalkad så det smäller om det. Igår var nämligen fotografen här och tog bilder inför försäljningen.
Å jag tror aldrig i mitt liv att jag har haft det så fint hemma. Det är en fröjd att vandra runt i detta blomstrande rena hem. Men nog längtar jag lite efter våra röriga bokhyllor, och hemtrevliga pilliplock som skvallrar om oss och vad vi är för typer. Småstök ger en charmig karaktär åt hemmet, medan en stökig diskbänk och en ytterst använd toalett är osmakligt och skrämmer bort gäster.

Nåja, slutsnackat för denna gång. Nu ska ni få se vardagsrummet/köket.